Kan vi få en revolution, tack!

Varför fortsätter vi arbeta i stuprör?

Sopacts behovsdrivna lärprocess genomfördes under 2019-2021 i en utforskande samverkansprocess mellan Helsingborgs stad, Sopact, Socialhögskolan vid Lunds universitet och rekryterade social innovatörer. Resultat av processen visar på både möjligheter och hinder när olika logiker möts i en innovationsprocess. Lärprocessen synliggjorde många viktiga insikter men den viktigaste för att möjliggöra framtida partnerskap mellan offentlig sektor och en social innovatör är nog att vi måste lyckas riva stuprören – och inte bara de interna – utan även stuprören mellan alla samhällsaktörer.

Om vi inte lyckas förändra våra egna perspektiv och se att var och en av våra egna arbetsuppgifter, rapporter, utvärderingar och to do-listor faktiskt är en del av en mycket större helhet som kväver samverkan så kommer det ta betydligt längre tid för oss att nå ett socialt hållbart samhälle. Och här kan vi verkligen fundera över om den tiden finns?

Ska en omställning till ett socialt hållbart samhälle inträffa – låt oss säga 10 år senare – bara för att vi inte kan bortse från rådande institutionella logiker? Prestige? Brist på mandat? Oförståelse för andra perspektiv?

För som Marcus Knutagård, docent Socialhögskolan, Lunds universitet skriver i artikeln Social innovation och lömska problem i antologin Tålamod, mod, perspektiv och stuprör om Sopacts behovsdrivna lärprocess;

”Sociala innovationer kräver att vi ändrar ramen. Vi måste helt enkelt lägga om vår mentala infrastruktur. Det är dock inte tillräckligt att enbart genomföra en medvetandeförändring, vi måste också göra annorlunda, organisera på ett nytt sätt för att kunna tackla de utmaningar som skapats av våra tidigare sätt att tänka, vi måste därmed skapa en ny social infrastruktur som exempelvis sammanbinder stuprör.”

Så frågan blir vilka som först går till verket för tiden är en viktig parameter och helst skulle vi alla ha börjat igår.